Saker för par att göra hemma när uttråkad

entry number 92

2019.10.30 21:23 randomuser111991 entry number 92

Som vanligt är jag så uttråkad att jag tror att jag kommer att dö. En miljon tankar snurrar i huvudet men jag har ingen aning om hur jag ska uttrycka dem. Vad finns det för ord som beskriver känslan av att vara instängd i en bur och inte kunna fly. När jag var mindre brukade jag och mamma cykla ibland om kvällarna, hon ville väl att jag skulle röra på mig. Jag brukade lyssna på musik och ibland cyklade jag utan vantar och då frös jag alltid och jag älskade känslan att komma in i värmen och ljuset hemma sen. Jag önskar att jag kunde cykla iväg nu, sätta på ett album av Veronica Maggio och inte behöva tänka, bara känna tröttheten i benen och kylan om händerna.
Jag vet inte vad jag ska göra. Inuti mig skriker tomheten. Men jag har saknat att skriva på svenska, jag gillar ändå mitt modersmål när jag tänker efter. Då jag har skrivit här på ryska kan jag väl ändå lika gärna skriva på svenska nu.
Jag har en novell som jag måste skriva men jag har ingen aning om vad den ska handla om. Varenda försök blir värre än det förra. Jag önskar att jag, som i filmer och böcker, bara kunde få den där iden, iden som är perfekt, självklar. Iden som är så brar att den motiverar mig till skriva dagar, eller till och med timmar skulle räcka, i sträck. Jag har redan sagt till två personer att jag ska vara med i den där jävla skrivtävlingen och visst, jag vet att de skulle förstå om jag sa att jag inte visste vad jag skulle skriva eller, jag tror det, men nu blir jag lite osäker. I värsta fall får jag väl skicka in nån gammal novell jag skrev, den om mina känslor för Sam kanske. Den kommer garanterat inte att vinna, men att vinna är inte ens mitt mål. Det är bara det att jag vet, jag vet att jag kan bättre, jag vet att jag skulle kunna skriva något bra. Eller okej i alla fall. Novellen om Sam är patetisk och usel, ändå är jag typ stolt över den för den representerar så perfekt hur jag kände för honom. Jag tror att jag var kär. Eller trodde det då i alla fall. Nu vet jag inte. Nu har världen kastats om och jag vet ingenting. Jag undrar när jag kommer att sluta vara så överdramatisk.
Förresten insåg jag att jag måste lära mig franska igen. Jag är fortfarande jävligt glad att jag inte behöver plugga det i skolan, men vill fan bli bra på franska, jag vill inte ha slösat bort alla de där timmarna jag led i Inga-Lills klassrum. Eller kanske vill jag det. I alla fall så vill jag lära mig franska igen. Måste bli färdig med ryskan först, men tänkte typ plugga franska lite halvdant till 2022, då jag måste kunna flytande ryska. Och när jag kan flytande ryska ska jag börja seriöst med franska. Mitt största problem är ju uttalet. Kanske också hörförståelse. Försökte kolla på en fransk youtubevideo igår men förstod absolut ingenting, vilket fick mig att må psykiskt dålig och känna mig usel. Fyra år bortslösade på ingenting. Eller, helt bortslösade var de ju inte, lite kommer jag ju ihåg. Men det allra mest lärde jag mig typ de veckorna jag pluggade inför nationella provet. Vilket faktiskt gav resultat, jag lyckades, på något sätt, efter att haft samma betyg hela högstadiet, höja mitt franskabetyg sista terminen i nian. Det kändes bra, att veta att jag kunde förbättra mig själv om jag ansträngde mig. När jag tänker efter känns den franska stavningen också rätt svår. Nu önskar jag faktiskt att jag hade valt tyska. Det känns lättare och också närmare ryska, med tanke på alla "падежи." Och det hade varit kul att gå i Sams klass. Kanske hade jag vågat prata med honom då. Fast idioter som Ivar gick också i Sams tyskaklass. I och för sig så gick Madeline och Wilma också i den klassen, så kanske hade det varit värt det. Och Martin var ju ett nice meme. Kalle med, även om jag ibland störde mig på honom. Och herregud, Albin D gick också i den klassen. Har faktiskt ingen aning om det skulle ha varit ett plus eller minus. Det är nog dags att sluta med denna utläggning nu, det spelar ingen roll, jag valde ju inte tyska. Om jag kunde åka tillbaka med en tidsmaskin till den dagen, skulle jag göra det? Jag tror inte det. Nej, sanningen är att trots all skit som har hänt så är jag glad att jag är har, i nuet, idag. Mitt liv är ju faktiskt fantastiskt, jag har inget att klaga på. Jag vet bara inte vad jag ska göra. Jag fortsätter att skriva om slumpmässiga event i mitt liv för att så fort jag slutar så kommer tomheten tillbaka. Hoppas verkligen att ingen från min gamla klass hittar detta, de skulle ju känna igen i alla namn direkt. Jag borde gå och skriva på den där jävla novellen. Har noll motivation och bryr mig inte ett skit om mina karaktärer men måste ju bli klar någon gång. Herregud, jag önskar att jag inte var så jävla rädd för allt hela tiden, och jag inte övertänkte om allt så jävla mycket. Önskar att jag bara kunde vara impulsiv, göra saker utan att tänka, bara känna.
FML, har literally been sitting here for more than an hour, bara skrivit nonsense som dykt upp in my head. It's actually quite fascinating, я думаю, how I can just ändra vilket språk jag skriver på, я просто пишу, не думаю. Ok, my russian is probably inte särskilt bra, men as long as I understand, vem bryr sig. Это не важно. I just want to write, måste fan bli författare i framtiden. Не понимаю, как я могу жить if I can't write. Problemet är bara, who the fuck would want to write all den här skiten som jag skriver. Ok, seriously, nu slutar jag.
Bara so you know, har överdrivit den amount of svenska jag använder i den här texten. Det här är hur jag casually tänker och egentligen vill skriva, men på senare tid har jag faktiskt börjat bli lite mera proud över att kunna svenska. Inte ens på ett nationalistiskt sätt, ni vet att jag hatar nationalism, jag kunde inte bry mig mindre om Sverige som ett koncept, men det är fan coolt att jag kan redan prata 2 språk, snart, om ett par år eller så, tre, sen fyra.
submitted by randomuser111991 to myonlinediaryonreddit [link] [comments]